Idag fick jag besök av Ljung igen.

– Det är ett oerhört speciellt. sa advokat Ljung långsamt.

Vi satt tysta i den lilla stugan djupt inne i skogen. Han hade
fått vandra 120 mil för att finna mej. Jag var på dåligt humör
och hade inte för avsikt att blotta mitt inre för en advokat.
– Kuken står, sa jag.
Det va mitt vanliga svar på det mesta. Hela tiden. Alltid.

Det började bli mörkt ute. Skulle han stanna över natten?
Vi fortsatte tala om de mesta extraordinära ting. Jag kände mig alldeles tom.
-Så hur hade du tänkt dig att vi ska göra då? Frågade han med en mild ton.
Jag sprätte till och mitt huvud snurrade av förvirring. Var det ett ljud eller var det enbart mina egna fötter som spelade mig ett spratt?
Jag förstod ingenting.
-Jag har ett hårstrå i munnen. Svarade jag kvickt.
-Jag förstår absolut ingenting. Sade han och sörplade lite på sitt kaffebröd.

Advokat Ljung var klädd i ett par trånga blå kortbyxor, en randig t-tröja och
han hade en keps med en propeller på toppen.
Usch, tänkte jag. Det tilltalar mej inte alls. Helt fel utstyrsel för en advokat. Jag litade inte på honom.
– Dom kommer snart att vara här. Vi har inte mycket tid på oss, sade han lugnt.
Det kom en vindpust från den öppna ytterdörren. Plötsligt kom Einar inrusande från nattmörkret.
-AAAAUUUUUHHHAARRGGHH!! skrev han på min whiteboardtavla som satt bredvid dörren.
Jag förstod precis vad han menade och reste mig sakta. Jag skulle precis bemöta hans upptåg när Ljung plötsligt utbrast.
– ALLA MÅSTE! NUUUUU! VAR?!?!!!!!!!
Det tycktes som så att Advokaten Ljung inte kunde förmå sig själv att se Einar. Han var väl för kort antog jag, och torkade av lite snor på min underarm.
Jag vände mig återigen mot Einar men upptäckte till min fasa att han försvunnit. Ett fönster stod på glänt och på min whiteboardtavla hade textats:
– Den som har, han spar.
Jag förödmjukade mig själv genom att böja mig framåt och såg Ljung snegla mot min bakdel, kanske hade Einar sprungit in under bordet? Han var ju trots allt betydligt kortare än en normalstor man.
Jag tittade tillbaka mot tavlan, texten hade ändrats. Einar hade skrivit med reflektiv 3d-supertext.
Jag läste:
– Blod komma skall spillas i denna hatt.
Det stod en hatt under tavlan, den var hög och svart med turkosa smaragder i brettet.
Advokaten utbrast med fruktansvärd panik i sin röst.
– Ignorantia medicorum vitam ei diminutiv!
Jag tittade mot honom och fick se Einar som satt och slickade bort avföring från Advokatens skor.
Jag suckade, smuttade lite på mitt före detta kaffe och svingade koppen mot advokatens tinning.

Fortsättning följer…