Ett viktigt meddelande!

2 09 2009

När jag fick svininfluensan och dog.
Av Herbert Ljungmåne

Det började när jag föddes. Mina föräldrar var nämligen ett ganska udda par.
Men det skall vi inte gå in på här. Det är en smutsig och fruktansvärt tung hemlighet som jag nog kommer att ta med mig till graven.

Hursomhelst så fanns det en viss person av allra yttersta betydelse i mitt liv på den tiden. Det var så vitt jag vet ingen kvinna. Men vad vet jag.
Vi fann varandra fullständigt olika och vår relation bestod inte utav mycket mer än den relation mina föräldrar har till sina nuvarande åtaganden. Men trots detta lyckades vårt band utvecklas till en starkare känsla av välmående. Vi slet i varandras hår, dansade i varandras hjärnor, delade på en liten bit bröd, trasslade ihop fingrarna, grejade med magiska grejor och dreglade syra i varandras djupa, mörka och hemskt outgrundliga hålor.

Vi gick vilse.

I flera år rusade jag omkring i vanvettig förvirring helt ensam och det kändes ändå som att jag kom närmare och närmare mitt mål. Denna känsla blev förlamande stark den dag då jag vilse i sinnet och ovetande om framtiden helt plötsligt satt i en bäck och läste en barnbok. Plötsligt ur det porlande vattnet kom en väldig mustaschprydd liten varelse flygandes emot mig. Jag hann uppfatta dess trånga badbyxor färgade som den amerikanska flaggan innan jag slöt ögonen hårt i panik.
Jag flög i blint vanvett upp med baken alldeles dränkt i vätska som därmed våldsamt yrde runt i kring mig när jag sprattlade mig fram för att undvika den oerhörda bestens vrede.
Det tog inte lång tid för mig att inse att mina försök till flykt var fullständigt meningslösa då jag inte kunde förmå mig att öppna ögonen. Motvilligt gav jag mig hän till varelsen som fick ner mig på marken. Med sina klövar slet odjuret av mig mina blöta byxor och påbörjade sakta sin ritual.

Det var precis som ett ägg hade sagt.